Vi båda vill - och vi lyckas!

Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här. Det skrämmer mig att jag kan nå dig, var jag än är. Om jag behöver förklara, den skuggan som vilar i tiden, förstör inga minnen. Du vill itne se mig såhär. För jag vet att jag döljer en sanning, att väntan inte leder någonstans. Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans.
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i.

Gårdagen gick hur bra som helst. Esther och jag hade en myskväll, iaf efter hon sovit två timmar och jag fått i mig någon pizza slice. Esther hade en av sina kompisar där med, Abbe - som jag nämnde innan. Hans morföräldrar och jag satt och pratade och åt tillsammans. De var verkligen världens goaste. En sak jag har märkt är att jag har träffat otroligt mycket trevligt folk när jag passat Esther. Calle och Maria, Esthers föräldrar, känner folk från världens alla hörn. Otroligt underbara människor! Jag önskar de all lycka i framtiden och hoppas innerligt att vi ses många fler gånger! Och så får jag hoppas att deras "smekmånad" / bröllopsresa till Korsika och dess äventyr blir lika underbart som de tänkt sig.

Jag lämnar detta med ett leende på läpparna, livet har en mening!



Det vi har minst av är tiden. Sekunderna tickar oavsett vad du gör.

Nu ska jag träffa Caroline om en stund!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0